När jag vaknade till efter narkosen så låg jag på ett rum och det var så vitt (man kan inte riktigt öppna ögonen för snabbt efter narkos) så jag trodde på största allvar att nu var jag i himlen. Sedan hörde jag en bekant röst och det var Stefans när han diskuterade med en undersköterska, då förstod jag att jag var kvar på jorden, jag förstod även att det inte hade gått som det borde för tanken var ju att Stefan o Agnes skulle flugit till Uppsala.

När jag till slut kunde vakna o kommunicera en stund senare så frågade jag hur det gått med barnet och dom förklarade att hon inte klarade sig och även att det var en flicka, vilket jag inte vetat fram tills då. Vad jag grät, och jag hade så ont efter snittet att det gjorde ont att gråta, det värkte i hjärtat så oerhört. Det var så mycket folk som kom och gick i rummet bl a läkaren som sjukskrev mej ca 1 månad tidigare för att kunna finnas hos min Mamma i slutskedet. Hon smekte mej över benet (det var innan jag kunde prata ordenligt) och den medkänslan hon visade var så öm.

Jag minns också att Erika som var vår barnmorska under förlossningen kom in och frågade vad vi hade för tilltänkt namn. Vi hade flera tjejnamn som jag idag inte minns för den lappen rev jag sönder, men mitt spontana svar var Agnes så det blev det utan minsta diskussion, det kändes nog givet för oss båda där och då. 

Jag tror alla par när dom väntar barn diskuterar vilket kön man kanske hoppas på, det alla främst önskar är ett friskt barn men om man fick välja så kanske något så finns det kanske något kön man helst vill ha. Jag och Stefan ville helst ha en dotter, det var vi helt överrens om och då gjorde det ännu ondare när vi förlorade en så högt efterlängtad dotter.


Erika vår barnmorska kom några timmar senare med ett kort som dom gjort åt oss. Det är så enormt fint med Agnes hand och fotavtryck. Det står vilka som var med vid förlossningen, födelsedatum,tid och vikt. Sedan kom dom även in med vår dotter. Hon var såå liten och fin. 10 fingrar och 10 tår hade hon precis som vilket barn som helst. Att få hålla sitt barn i famnen första gången tror jag slår allt i hela världen. Oavsett att hon inte levde så har hon levt inuti mej i flera månader och jag har kännt dom små fossingarna kicka loss i magen. 

På kvällen kom min Pappa och han var där med oss mer eller mindre hela helgen. Första natten sov jag på IVA sedan vart jag flyttad till KK. Personalen tog väl hand om mej även om det fanns lite speciella barnmorskor där, ingen elak men bara udda. Vi träffade en kurator som kom och pratade. Det fanns en student där som tog bilder på Agnes då vi inte klarade av att göra det själva, men kuratorn sa att det kan kännas viktigt i framtiden och det är vi jätteglada att vi gjorde. Vi fick träffa Agnes flera gånger under helgen och det var bara att säga till personalen så hämtade dom henne. Stefan fick sova i en säng brevid mej hela tiden och det var en enorm trygghet att få ha varandra nära mitt i den stora sorgen. 

På Måndagen så träffade jag Henrik min underbara läkare när jag var ute och gångtränade i korridoren. Han vart så glad att se mej må så bra och han gav mej en stor kram.
Samma dag kom även en barnläkare in till oss och pratade och hennes minns jag att jag sett någonstans men jag kunde inte minnas om det var precis innan Agnes kom eller efteråt. Hon berättade att helikoptern hade startat från akademiska men tyvärr fått vända om för det hade varit för tjock dimma den morgonen, alla stod verkligen redo för att jobba på högtryck men när Agnes kom ut så levde hon inte längre trots att hon levde när vi åkte in, dom försökte med återupplivningsförsök men det gick inte, hon var lite för liten för sin ålder. Vi valde att inte obducera henne men vad alla läkare kunde bekräfta så utifrån deras kunnande var att INGET var fel på vår dotter. Hon var precis så perfekt i våra ögon som alla barn är i sina föräldrars ögon..

Kommer fortsätta skriva för det är så svårt att sammanfatta allting.