På Måndagen när vi blev utskriva så bad vi om att få journalkopior som jag har sparat i en pärm för att det kändes viktigt att veta vad dom gjort med både henne och mej. När vi skulle åka så fick vi låna en rullstol ner till huvudentrén och där fick jag sedan sitta på en bänk och vänta medan Stefan körde fram bilen. Då höll jag på att få världens gråtattack när jag utanför fönstrena såg att folk levde på som vanligt, allt var ju precis som vanligt? Hela min värld hade ju stannat upp men vem kunde veta det? Jag började storlipa när jag satte mej i bilen. 
Envis som jag är så ville jag av någon anledning åka och handla (det måste varit chocken) innan vi åkte hem för vi hade ju ingenting hemma att äta så vi åkte via Willys och där såg jag en familj med en liten knodd och fick svårt att andas men jag bet ihop och vi åkte sedan hem. Vi bodde 3tr upp i Strängnäs så det var jättejobbigt att gå upp som att bestiga ett jävla berg och det stramade i snittet varje steg.

När vi kom innanför dörren så var även allting som vanligt där. En av dagarna när jag låg på sjukhuset så hade Pappa o Stefan åkt hem och städat iordning blodbadet. Så det syntes inte ett enda spår av det fruktansvärda som startade hemma i badrummet. Jag gick för första gången en stor spegel och fick syn på mej själv utan mage, det kändes som en helt ny människa som befann sig i vårt hem. Bara några dagar tidigare så hade jag stått och speglat mej o magen för jag tyckte det var så häftigt. Spegeln togs bort och ställdes in i det tilltänkta barnrummet. 

Vi hade inte hunnit köpa så mycket förutom lite klädesplagg och en liten filt. Vi var ju även och beställde barnvagn. En babyjogger city versa, vad jag älskade den vagnen och vad avundsjuk jag har varit när jag sett andra som har fått glädjen att köra den. Vi åkte ju iväg en dag till Babyproffsen i Eskilstuna och fick tillbaka pengarna. Det var faktiskt butiksbiträdet där som rådde mej att skaffa en gratis gravidförsäkring och det är jag glad för. Vi fick 25 000kr som vi kunde använt till ev begravning eller gravsten. Vi valde att inte ha en begravning och heller ingen gravsten utan när vi hade möte med begravingsbyrån så valde vi att gräva ner askan i en minneslund i Strängnäs. 

När man får ett dödfött barn så efter v22 så har mamman rätt till 29 dagars föräldrapenning och pappan har rätt till 10 pappadagar. Stefan tog ytterligare 2 veckors sjukskrivning sedan. Vi var hemma väldigt många veckor, och vi fick så mycket blommor så det var knappt att vaserna räckte till. Vi satt hemma som i ett stort mörker, hur man ska orka är svårt att veta när man liksom landar i vad som faktiskt hänt. Många säger att den största glädjen i livet är att få barn och då bara måste den största sorgen vara att förlora ett barn. 

 
Här ser ni några buketter. Även innehållet i kortet syns lite mer med hand och fotavtryck. Det lilla glashjärtat som står brevid blockljuset med ljus i fick vi av begravningsbyrån. Den lillaplastremsan som ni ser längst ner vid blockljuset är ett sånt armband man får där det står numret som även barnet får.

När jag vaknade till efter narkosen så låg jag på ett rum och det var så vitt (man kan inte riktigt öppna ögonen för snabbt efter narkos) så jag trodde på största allvar att nu var jag i himlen. Sedan hörde jag en bekant röst och det var Stefans när han diskuterade med en undersköterska, då förstod jag att jag var kvar på jorden, jag förstod även att det inte hade gått som det borde för tanken var ju att Stefan o Agnes skulle flugit till Uppsala.

När jag till slut kunde vakna o kommunicera en stund senare så frågade jag hur det gått med barnet och dom förklarade att hon inte klarade sig och även att det var en flicka, vilket jag inte vetat fram tills då. Vad jag grät, och jag hade så ont efter snittet att det gjorde ont att gråta, det värkte i hjärtat så oerhört. Det var så mycket folk som kom och gick i rummet bl a läkaren som sjukskrev mej ca 1 månad tidigare för att kunna finnas hos min Mamma i slutskedet. Hon smekte mej över benet (det var innan jag kunde prata ordenligt) och den medkänslan hon visade var så öm.

Jag minns också att Erika som var vår barnmorska under förlossningen kom in och frågade vad vi hade för tilltänkt namn. Vi hade flera tjejnamn som jag idag inte minns för den lappen rev jag sönder, men mitt spontana svar var Agnes så det blev det utan minsta diskussion, det kändes nog givet för oss båda där och då. 

Jag tror alla par när dom väntar barn diskuterar vilket kön man kanske hoppas på, det alla främst önskar är ett friskt barn men om man fick välja så kanske något så finns det kanske något kön man helst vill ha. Jag och Stefan ville helst ha en dotter, det var vi helt överrens om och då gjorde det ännu ondare när vi förlorade en så högt efterlängtad dotter.


Erika vår barnmorska kom några timmar senare med ett kort som dom gjort åt oss. Det är så enormt fint med Agnes hand och fotavtryck. Det står vilka som var med vid förlossningen, födelsedatum,tid och vikt. Sedan kom dom även in med vår dotter. Hon var såå liten och fin. 10 fingrar och 10 tår hade hon precis som vilket barn som helst. Att få hålla sitt barn i famnen första gången tror jag slår allt i hela världen. Oavsett att hon inte levde så har hon levt inuti mej i flera månader och jag har kännt dom små fossingarna kicka loss i magen. 

På kvällen kom min Pappa och han var där med oss mer eller mindre hela helgen. Första natten sov jag på IVA sedan vart jag flyttad till KK. Personalen tog väl hand om mej även om det fanns lite speciella barnmorskor där, ingen elak men bara udda. Vi träffade en kurator som kom och pratade. Det fanns en student där som tog bilder på Agnes då vi inte klarade av att göra det själva, men kuratorn sa att det kan kännas viktigt i framtiden och det är vi jätteglada att vi gjorde. Vi fick träffa Agnes flera gånger under helgen och det var bara att säga till personalen så hämtade dom henne. Stefan fick sova i en säng brevid mej hela tiden och det var en enorm trygghet att få ha varandra nära mitt i den stora sorgen. 

På Måndagen så träffade jag Henrik min underbara läkare när jag var ute och gångtränade i korridoren. Han vart så glad att se mej må så bra och han gav mej en stor kram.
Samma dag kom även en barnläkare in till oss och pratade och hennes minns jag att jag sett någonstans men jag kunde inte minnas om det var precis innan Agnes kom eller efteråt. Hon berättade att helikoptern hade startat från akademiska men tyvärr fått vända om för det hade varit för tjock dimma den morgonen, alla stod verkligen redo för att jobba på högtryck men när Agnes kom ut så levde hon inte längre trots att hon levde när vi åkte in, dom försökte med återupplivningsförsök men det gick inte, hon var lite för liten för sin ålder. Vi valde att inte obducera henne men vad alla läkare kunde bekräfta så utifrån deras kunnande var att INGET var fel på vår dotter. Hon var precis så perfekt i våra ögon som alla barn är i sina föräldrars ögon..

Kommer fortsätta skriva för det är så svårt att sammanfatta allting. 

.. Jag blev liggandes på golvet i duschen med handdukar som stöd under magen och huvudet. Stefan gick ner och mötte upp ambulanspersonalen som var två fantastiska kvinnor, dog tog tag i mej från varsinn sida i vårt trånga lilla badrum och hjäpte mej upp på båren. Vi hann inte mer än utanför dörren så började jag kräkas och sen skulle dessa stackars tjejer bära ner mej från 3e våningen och det var inte enkelt, det var å himla snävt.

 Det var blåljus in utan att ens tveka, jag förstod när dom gjorde tecken till varandra att det var bråttom. Det här var ju i September ungefär kl 4 på morgonen och jag frös, det var så enormt kallt (denna kyla jag kände var för att jag förlorade blod hela tiden) När vi kom in rullades jag in på förlossningen. Det var tyst och lugnt, Knäpptyst, ingen personal syntes till allt jag såg var lysrören i taket. Jag fick komma in på ett rum där det kom in massor med personal. Ambulanstjejerna såg till att Stefan fick ett glas saft, han var likblek och oerhört chockad, han satt på en stol en bit bort på min högra sida. 

Tove som var barnmorskan tillkallade i tidigt skede en läkare samtidigt som hon bytte inkontinensskydd var 5e minut (blodet bokstavligen forsade ur mej). Jag minns att hon till slut bara suckade och tänkte antagligen "ska det aldrig sluta" Dom gjorde ett vaginalt UL på mej där dom kollade hur det var med Agnes, hon rörde sig som sjutton där inne men vill minnas att hjärtfrekvensen var hög. Undersköterskorna värmde vattenflaskor och bäddade in mej i filtar för att jag skulle få upp värmen. Efter bara en liten stund så fick jag åka vidare till ett annat rum på IVA där det var annan personal som tog över. Vid det skedet så bad jag Stefan att gå och ringa jobben och meddela att vi inte kom för där och då hade vi ingen aning om vad som skulle hända. 

Jag hade då krystvärkar men vi varje värk så forsade ut blod. Det kom en narkosläkare som satte någon annan typ av nål (jag hade då redan 4 nålar som satt med diverse tillbehör) och då var jag på väg bort. Jag såg det vita ljuset och jag hörde röster långt bort som att man ligger i badkaret med öronen under ytan, tröttheten tog över och jag orkade inte hålla ögonen öppna.. I det skedet var Stefan tillbaka men han fick då inte lov att gå in till mej för läkarna, dom trodde nog att där och då skulle det gå åt skogen. 
Efter ett bra tag återkom jag till medvetande igen och då hade jag fruktansvärt ont i hela kroppen, speciellt ryggen av någon anledning, den smärtan slår allt jag någon känt. Smärtan av ovisshet, steget över till andra sidan, min dotter som levde om i min mage, där någonstans insåg jag att det inte var Bara, det går inte att bara stoppa detta som pågår och åka hem och fortsätta vara gravid.

Stefan satt vi min sida och han stöttade så gott han kunde. Jag kom i kontakt med min underbara läkare Henke. Dagpersonalen hade börjat jobba och jag fick låna telefonen och ringa min pappa som fick veta vad som skulle ske. Han har själv beskrivit att det var en av dom värsta dagarna i hans liv, det samtalet. Att inte veta om ens efterlängtade barnbarn och dotter kommer överleva. Henke tog Stefan åt sidan till ett annat rum och förklarade att det kanske inte går vägen och att det är väldigt kritiskt så att han skulle vara beredd på det.

Henke hade under den stund som jag plågades suttit alldeles i rummet intill och konsulterat med andra läkare och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Så planen var den att så fort dom akutsnittat mej så skulle Stefan och Agnes bli upphämtade av en helikopter som kom från Akademiska och flög dom dit för att vårda lillstumpan.

Det är så svårt att förstå men under hela tiden från att jag kom in till sjukhuset till operation så hade jag enormt många människor i rummet hela tiden. Det var säkerligen 7-10 pers nästan hela tiden, några satt vid datorer som fanns i rummet och höll på med något.

Jag rullades ner till operation, jag kramade och pussade Stefan hejdå och hoppades såå att vi skulle ses igen efteråt som en familj på 3. Jag trodde bara att det var på film som det var som en hönsgård i operationssalen men här var det verkligen det. Någon frågade stressat "vem tar hand om pappan?" och det var det ingen som hade gjort utan Stefan blev ståendes utanför dom tunga dörrarna ensam.. Så småningom så fanns det personal vid hans sida också vad jag förstod.

Innan jag somnade av narkosen så tog jag Cissi min ansvariga Uskas hand och kramade den hårt och tittade henne i ögonen och hon kramade min hand tillbaka..

Jag o Stefan bestämde oss för att skaffa barn våren 2011. I början är man så övertaggad man tror att man ska bli gravid av att bara titta på varandra i princip, det är det man blir itutad under hela tonårsperioden iaf.

Det tog lite drygt ett år innan vi plussa. Det var jag som mådde lite illa o var lite känsligare än vanligt. Så jag gick  köpte ett test som jag tog kl 5 på morgonen därpå, sen låg jag o väntade på att Stefan skulle vakna (det var röd dag så vi var lediga= sovmorgon). Alltså det var så häftigt att berätta! Jag vet att Stefan då var lite tveksam,han tyckte i samma veva att vi kunde vänta lite till men då var det liksom försent.

I början av graviditeten mådde jag rätt illa. Det la sig efter dom första veckorna. Jag var från dag 1 utsatt för en psykisk stress dvs Mamma o hennes cancer. Så jag var ju så oerhört glad samtidigt som jag kände mig ledsen och orolig.


Under sommaren så hade jag en liten blödning när vi var nere på landet, vi åkte in till sjukhuset i Kalmar där vi för första gången fick se lillskruttan på ultraljudet. Allting såg bra ut så vi åkte tillbaka. Vi gick till barnmorskan i Strängnäs som vanligt och sen var vi på RUL i Augusti och då vart vi tillbakaflyttade 3 veckor. Men redan i v 15 så kände jag första sparkarna, kändes mest som ett tryck långt ner i magen, som sedan blev tydligare ju längre in i graviditeten jag kom.

 
I Augusti när jag åkt ner till Jkpg själv några dar innan begravningen så skulle jag på toa o ser att jag har haft en stor blödning dvs alla kläder var i princip bara att slänga. Jag ringde Carin som åkte upp med mej till akuten på Ryhov. Jag hade sms kontakt med Stefan som var orolig. Jag hade inte ont alls så det var ju positivt. När vi fick komma in så sa Barnmorskan att moderkakan satt lågt, och att jag skulle ta det lite lugnt med att lyfta tungt.
Efter dessa två sjukhusbesök så hade jag alltid med mej ett ombyte kläder till jobbet. 

Natten den 21 September 2012 så gick jag på toa då alla som varit gravida vet hur det är att ha en unge som trycker på blåsan. Jag gick o la mej igen o innan jag han somna så var det bara som att proppen gick o det forsade blod från mej. Jag visste direkt att det var blod innan jag ens kollat, jag väckte Stefan o bad han hämta en handduk. Sen gick jag så fort jag kunde in i badrummet o duschen med en handduk mellan benen, trots det så blev det stora blodpölar hela vägen. Jag ställde mej i duschen o försökte tvätta bort blodet som forsade men det slutade aldrig att komma, jag stängde flera gånger av duschen för jag tänkte att nu är det ok igen, men icke. Jag trodde allt var som det skulle då alla barnmorskor jag träffat sa att jag kunde få fler blödningar men att det inte var någon fara. Stefan som hade mer sinnesnärvaro ifrågasatte och ringde efter ambulans (jag trodde att vi kunde tagit vår egen bil in till akuten, jag insåg inte allvaret i situationen) Under tiden vi väntade på ambulansen så mådde jag illa o blev yr så jag var tvungen att lägga mej ner i duschen.

Forts följer..

Idag är det Agnes namnsdag och igår var hennes BF dag