.. Jag blev liggandes på golvet i duschen med handdukar som stöd under magen och huvudet. Stefan gick ner och mötte upp ambulanspersonalen som var två fantastiska kvinnor, dog tog tag i mej från varsinn sida i vårt trånga lilla badrum och hjäpte mej upp på båren. Vi hann inte mer än utanför dörren så började jag kräkas och sen skulle dessa stackars tjejer bära ner mej från 3e våningen och det var inte enkelt, det var å himla snävt.

 Det var blåljus in utan att ens tveka, jag förstod när dom gjorde tecken till varandra att det var bråttom. Det här var ju i September ungefär kl 4 på morgonen och jag frös, det var så enormt kallt (denna kyla jag kände var för att jag förlorade blod hela tiden) När vi kom in rullades jag in på förlossningen. Det var tyst och lugnt, Knäpptyst, ingen personal syntes till allt jag såg var lysrören i taket. Jag fick komma in på ett rum där det kom in massor med personal. Ambulanstjejerna såg till att Stefan fick ett glas saft, han var likblek och oerhört chockad, han satt på en stol en bit bort på min högra sida. 

Tove som var barnmorskan tillkallade i tidigt skede en läkare samtidigt som hon bytte inkontinensskydd var 5e minut (blodet bokstavligen forsade ur mej). Jag minns att hon till slut bara suckade och tänkte antagligen "ska det aldrig sluta" Dom gjorde ett vaginalt UL på mej där dom kollade hur det var med Agnes, hon rörde sig som sjutton där inne men vill minnas att hjärtfrekvensen var hög. Undersköterskorna värmde vattenflaskor och bäddade in mej i filtar för att jag skulle få upp värmen. Efter bara en liten stund så fick jag åka vidare till ett annat rum på IVA där det var annan personal som tog över. Vid det skedet så bad jag Stefan att gå och ringa jobben och meddela att vi inte kom för där och då hade vi ingen aning om vad som skulle hända. 

Jag hade då krystvärkar men vi varje värk så forsade ut blod. Det kom en narkosläkare som satte någon annan typ av nål (jag hade då redan 4 nålar som satt med diverse tillbehör) och då var jag på väg bort. Jag såg det vita ljuset och jag hörde röster långt bort som att man ligger i badkaret med öronen under ytan, tröttheten tog över och jag orkade inte hålla ögonen öppna.. I det skedet var Stefan tillbaka men han fick då inte lov att gå in till mej för läkarna, dom trodde nog att där och då skulle det gå åt skogen. 
Efter ett bra tag återkom jag till medvetande igen och då hade jag fruktansvärt ont i hela kroppen, speciellt ryggen av någon anledning, den smärtan slår allt jag någon känt. Smärtan av ovisshet, steget över till andra sidan, min dotter som levde om i min mage, där någonstans insåg jag att det inte var Bara, det går inte att bara stoppa detta som pågår och åka hem och fortsätta vara gravid.

Stefan satt vi min sida och han stöttade så gott han kunde. Jag kom i kontakt med min underbara läkare Henke. Dagpersonalen hade börjat jobba och jag fick låna telefonen och ringa min pappa som fick veta vad som skulle ske. Han har själv beskrivit att det var en av dom värsta dagarna i hans liv, det samtalet. Att inte veta om ens efterlängtade barnbarn och dotter kommer överleva. Henke tog Stefan åt sidan till ett annat rum och förklarade att det kanske inte går vägen och att det är väldigt kritiskt så att han skulle vara beredd på det.

Henke hade under den stund som jag plågades suttit alldeles i rummet intill och konsulterat med andra läkare och Akademiska sjukhuset i Uppsala. Så planen var den att så fort dom akutsnittat mej så skulle Stefan och Agnes bli upphämtade av en helikopter som kom från Akademiska och flög dom dit för att vårda lillstumpan.

Det är så svårt att förstå men under hela tiden från att jag kom in till sjukhuset till operation så hade jag enormt många människor i rummet hela tiden. Det var säkerligen 7-10 pers nästan hela tiden, några satt vid datorer som fanns i rummet och höll på med något.

Jag rullades ner till operation, jag kramade och pussade Stefan hejdå och hoppades såå att vi skulle ses igen efteråt som en familj på 3. Jag trodde bara att det var på film som det var som en hönsgård i operationssalen men här var det verkligen det. Någon frågade stressat "vem tar hand om pappan?" och det var det ingen som hade gjort utan Stefan blev ståendes utanför dom tunga dörrarna ensam.. Så småningom så fanns det personal vid hans sida också vad jag förstod.

Innan jag somnade av narkosen så tog jag Cissi min ansvariga Uskas hand och kramade den hårt och tittade henne i ögonen och hon kramade min hand tillbaka..