Nu har jag bott hemma i lite mer än två månader. När jag blev så illa tvungen att bo här så kändes det som att min värld rasade samman. Jag ville absolut inte bo här i Vaggeryd men det var ju inte direkt så att jag själv hade någon bättre lösning att komma med, jag hade ju försatt mej i en dum sits för att jag var väldigt naiv.

Resultatet såhär efter dessa två månader är att detta har varit nyttigt för mej. Jag har kommit till ro med mej själv en hel del o jag har kommit min familj jättenära, det har ju blivit så annorlunda nu när jag bara har pappa o Jossan kvar som min kärnfamilj. Sen att jag har bott hos Marie (pappas tjej) har också varit en bra sak. Vi har fått bättre kontakt o suttit o pratat om kvällarna med en kopp te i handen. Till o med mina små dun har blivit hemmastadda.

Ibland blir inte livet som man har tänkt sig o jag har förstått att det är vanligare än vad man tror att man ibland flyttar hem under en period för att kunna ta nya tag.

Idag lämnar jag Vaggeryd med lite tungt hjärta. Jag kommer sakna att hänga med Pensionärerna (mitt nya smeknamn på pappa o Marie). Samtidigt ser jag framåt, nu börjar mitt liv på ett helt annat sätt. Min alldeles egna lägenhet som ska bli min trygghet o fristad. Jag kommer kunna träffa mina vänner i Tälje när jag vill o sen återgå till jobbet som jag saknat mycket. Självklart förväntar jag mej besök från mina härliga Jönköpingsvänner med, men det vet jag att jag kommer få.

Idag åker jag o dunen uppåt o på Lördag går stora flyttlasset, så nu kör vi! Bloggar när jag kommit lite iordning.

Tack Pappa o Marie för allt    På återseende Vaggeryd!